John Dewey är en av de viktigaste förgrundsfigurerna inom pragmatismen, och var mannen som myntade begreppet ”learning by doing”, även om Dewey själv aldrig skrev de exakta orden i den ordningen. Han uttryckte istället meningen ”Learn to do by knowing and to know by doing” i sin bok Applied Psychology från 1889, vilket senare har förkortats till ”learn by doing”.
Dewey föddes i Vermont i USA 1859. Efter att ha studerat vid University of Vermont inledde Dewey sin bana i yrkeslivet som grundskolelärare. Han insåg dock snart att undervisning på denna nivå inte passade honom, och vidareutbildade sig genom att doktorera vid John Hopkins University. Han erbjöds efter detta en fakultetstjänst vid University of Michigan.
År 1894 skulle han gå vidare till en anställning vid det då nyligen grundade University of Chicago. Det var här som Dewey kom i kontakt med pragmatismen, en filosofi som precis började träda fram och utvecklas. Under hans tid på Chicagos universitet var Dewey också med och grundade University of Chicago Laboratory Schools, där han kunde bilda sig de uppfattningar om pedagogik som senare skulle revolutionera skolvärlden. Dessa tankar utgjorde också materialet till hans första verk om utbildning och skolan, The School and Society. Vissa meningsskiljaktigheter mellan Dewey och universitetets administration skulle leda till att han sade upp sig från sin tjänst. Samma år som The School and Society publicerades, 1899, valdes Dewey till ordförande för American Psychological Association, och 1905 till ordförande för American Philosophical Association. Från 1904 och fram till hans pension 1930 undervisade han i filosofi vid Columbia University och vid universitets lärarhögskola.
Dewey räknas idag som en av de mest inflytelserika pedagogerna under 1900-talet, och revolutionerade pedagogiken genom att sätta barnet i centrum. Han menade att barnet skulle få växa upp i samspel med natur och kultur, och var kritisk till det dåvarande skolsystemet, som endast fokuserade på barnens kunskaps- och intelligensutveckling. Han menade att teori i skolan måste kompletteras med praktik, för att barnen skulle få utveckla hela sin personlighet, och inte bara sitt förstånd. I Deweys ögon borde utbildning inte gå ut på att lära sig vissa förutbestämda färdigheter, utan att inse sin fulla potential och hur man kan använda denna potential i livet och för att hjälpa andra.